Det känns ju inte så dramaturgiskt fulländat, men det absolut sjukaste under hela förlossningen hände efter en sekund. När vi anlänt till BB Stockholm kommer min barnmorska fram och säger: – ÄÄÄÄR det VAMPYYYREN? Det känns inte som ett supervanligt sätt att hälsa föderskor välkomna. Det visade sig att hon var den barnmorska som tog emot mig för nästan två år sedan när jag gjorde ett reportage för FRIDA (när Twilight hade premiär och Bella var gravid med vampyrbebis var jag gravid med Sixten och testade, vampyrutklädd, hur en massa instanser, typ förskola och förlossning, skulle ta emot ett vampyrbarn.) Barnmorskan Liselotte var jättebra och sa ”Ja, visst kan vi ha förlossningsrummet nersläckt så att bebisen inte brinner upp, men vi måste ha ett stearinljus så att vi ser vad vi gör”. Jag hade så klart hoppats på att få henne nu men det är 60-70 barnmorskor som jobbar där! Vi blev typ bästisar och gick in i förlossningssalen för att kolla hur vi skulle sätta igång mig. Det kändes lite weird att slänga upp underlivet för henne. Men jag var öppen 5 centimeter, utan en enda värk. Alla var typ chockade. Jag frågade om det var positivt eller negativt, för det lät ju positivt men det känns som att det måste vara negativt att vara så uppfläkt. Men de sa något om att min kropp nog bara var bra på att föda. Jag, som alltid har velat bli bäst i världen på något, började genast fantisera om att tävla i att föda bäst. (Sen började jag fundera på om jag skulle vinna en tävling i att lättast få hybris.) De tog hål på fosterhinnan och vattnet gick. Allt blev varmt och härligt. "Det känns som att kissa på sig" sa jag lyriskt. Linus skämdes tror jag. Del två (mycket längre, blodigare, sjukare och härligare) kommer i morgon. Någon konstantammar vid min barm så det är lite svårt att skriva. Del två finns HÄR.
