I morgon fyller Sixten 5 år. Det här är jag för exakt 5 år sedan, dagen innan födelsedagen. Tror jag, jag orkar inte kontrollgoogla. Älskar att mitt liv är googlingsbart. Det här är vi dagen efter. Och några timmar senare. Här var vi INTE kaxiga kan jag säga. Sixten fick lunginflammation på sin första dag. Vi blev inlagda på neonatal i fem dagar och jag var konstant livrädd att han skulle dö. Den första tiden visste inte läkarna "vad som var fel". Så vidrigt, eftersom man SÅ KLART tror att det är en sjukhusmördarbakterie. Sedan fick vi reda på att det förmodligen var lunginflammation och att det antagligen skulle hjälpa med antibiotika. Eftersom jag inte visste något om vilken approach läkarna hade (var de liksom av skolan inge hopp till patienterna så allt blir trevligare, eller kasta the truth in their face) så frågade jag städerskan om oddsen. Jag tänkte att hon om någon vet ju sannolikheten att man kommer härifrån med ett levande eller dött barn. Hon sa "allt kommer bli bra, oroa dig inte" och då fattade jag att hon var allierad med läkarkåren och dessutom att alla var överopti. 😬 Men allt gick bra och den finaste jag någonsin mött var min och fick stanna kvar och jag blev den lyckligaste och mest oroliga mamman i världen (som räknade andetag/minut som besatt de första veckorna) (när det var 130/minut åkte vi in och en gammal parallellklasskompis från mellanstadiet var läkaren som undersökte honom. Man ba hallå, du kom precis ut från syslöjden, vad vet du om bebiskroppar?) Här är förlossningsberättelsen.
