Nu är det amningsdebatt igen! Det är märkligt att det ens kan vara en debatt. Som om amningsmotståndare av något slag ens har någon talan. Läs min bloggkollega Annika Leones svar till Johanna Toftby, som inte vill "ha andras bröst i ansiktet". Hon stör sig mest på när mammor ammar stora barn. Själv ammade jag tills Harry var 2,5 år. Redan när han var typ 1,5 år tyckte folk att jag ammat alldeles för länge. Att det var äckligt, att jag gjorde det "för min skull", att det inte var naturligt och så vidare (LOL, det är få saker som är så naturliga). Här är ett inlägg jag skrev då: ”Är inte du lite för stor för det där”? Rösten kommer från en man bredvid mig på parkbänken. Han är typ 62 år och vi kan kalla honom Lars-Stefan. Han pratar med min 1,5-åring som ligger i mitt knä och ammar. Eller ja, det är väl mig han pratar med. Jag har aldrig brytt mig om att uppsöka något special-amningsanpassat dolt inhägnat insynsskyddat brösttillåtet skrymsle när jag är på stan med bebisar, utan satt mig ner på golvet längs väggar på typ Lindex. Mina bebisar har aldrig heller varit typer som gillar att få syrebrist av filtar över ansiktet, men jag har om jag får säga det själv blivit grym på att dölja brösthud när jag ammar. Jag nipslippar liksom inte ens det minsta, så det är förmodligen inte ens bröst-showoff som är problemet för Lars-Stefan. Problemet är att han på okända grunder anser att mitt barn är för gammalt för ”det där". Ni vet när man alltid först i efterhand kommer på vad man skulle ha svarat. På instinkt svarar jag "Är inte du lite för stor för att lägga dig i". Typiskt töntigt svar (Töntighet är i och för sig avväpnande. Ett bra exempel är den gången jag cyklade på fel sida av vägen en pytteliten sträcka och någon argt skrek ”Vi har haft högertrafik i 40 år i Sverige” och jag sjukt snabbt räknade och svarade ”Nej i 42 år så håll käften”. Och gick vinnande ur striden. Enligt mig då.) På senare tid har jag fått många många kommentarer om det bisarra i att jag ammar ”så länge”. Vissa tycker att det är äckligt, några säger: ”För vems skull gör du det egentligen?”. Eh. Som att det skulle vara något DÅLIGT om mamman faktiskt gillar att amma? Och äckligt? Det är ju inte som att jag gillar det och barnet hatar det. Jag tvingar inte in bröstet i munnen på barnet som förtvivlat ropar på hjälp, kräks av avsmak och säger ”Fuck you, you belong in Outsiders”. Min 1,5-åring älskar att amma och jag älskar att amma honom. Hans första tvåordsmening var ”Mera patte” (Ingen har sagt att det heter patte, det är hans eget ord för bröst. Geni-barn). Inte typiskt tvingad skulle jag säga. Och jag är lockad nu att skriva om alla otroligt bra saker som är bra FÖR OSS med amning trots att barnet är "stort", MEN DET HANDLAR INTE OM DET. Amning behöver inte försvaras. Ingen som ammar har någon anledning att lyssna på någon som är emot amning. Lady Dahmer skrev det bra på instastories i dag. Eller igår var det visst. SÅ bra. Precis det här fick jag också höra. "Du vill göra honom beroende av dig". (Samma sak när jag sover med dem på nätterna.) De ÄR beroende och det är så klart inget man ska motarbeta? Det är häxjakt på mammor som av någon anledning inte ammar alls eller ”för lite”. Och det är så klart riktigt illa, men HUR KOMISKT att det tydligen både är ett jättestort problem att amma för kort tid OCH amma för lång tid? Finns det någon tid som är den perfekta amningslängden? Det är som med avokados. ”Ät inte, ät inte, ät inte, ÄT NU, sorry nu är det för sent för nu är den övermogen”. Livet handlar väl till ganska stor del om att försöka göra det bra för sig själv och andra i möjligaste mån. Så SJUKT fascinerande att folk ändå känner att deras främsta livsuppgift är att läxa upp omgivningen för saker som inte alls spelar någon roll för dem. Jag kan ju trösta mig med att jag har objektivt roligare med bröstmjölk än vad de med jätteviktiga livsuppgifterna har när de går runt och stör sig på folk. Jag har till exempel blivit grym på att rikta mjölkstrålen och skjuta iväg den med enorm kraft med ena handen. Det har till exempel hänt att jag plötsligt sprutar en mjölkstråle upp i ansiktet på min man när jag ammar och tittar på tv om kvällarna. Som en minihögtryckstvätt rakt upp i nyllet. Ja, det kanske är mest jag som har glädje av det, men även min treåring. Det roligaste han vet är när jag sprutar strålen ett par meter och han försöker fånga den med handen. Ett nöje vi framför allt hade när lillebror föddes och mjölken sprutade randomly åt alla håll, helt av sig själv. I början var han rätt kass men han blev bättre och bättre. Nu kom jag förresten på vad jag borde ha svarat Lars-Stefan. ”Nej, lustigt att du nämner det, det går faktiskt lättare ju äldre man blir. Du är ju gammal, du kanske är jätteduktig. Här, prova. Du ska fånga en stråle. Du kan tävla mot min treåring.” Ojojoj så lyckliga ammare.
