Anledningen till att namnbestämmelsen tagit så lång tid är att vi har varsitt favvo och ingen har velat ge upp. Jag har dock bestämt mig för att göra det eftersom jag gillar hans mycket mer än vad han gillar mitt (Och jag är en bättre människa.) (Eller.. Hans namn var ju mitt från början och jag gillar det nästan lika mycket som mitt, så ingen stor skada skedd). Jag gjorde dock några misstag under processen som jag tänkte bespara er från: 1. Det bästa är ju om det blir rättvist, men om ni har varsitt favvonamn KAN det inte bli rättvist. Någon vinner. Då är det ju rimligt att föderskan vinner. Detta är ett argument jag helt glömde bort. (Och det låter mycket bättre än klassikern ”Jag födde – jag bestämmer”, som insinuerar att man tycker man äger barnet mer än den andra, vilket man kanske tycker men det finns ingen argumentation som håller.) 2. Ju snarare efter förlossningen desto troligare att du får bestämma. I de flesta fall är pappan (eller partnern) så impad och överväldigad att han tycker det är självklart att mamman får bestämma vilket av namnen. Speciellt om det sker precis efter utklämmandet och alla har feta lyckoruset. DÅ ska du liksom HUGGA. Det är ju lite elakt, men det funkade så här redan på gamla testamentets tid, när kvinnorna hade NADA att säga till om. Typ: ”Hon blev havande och födde en son, lindade honom och sade: Hans namn skall vara Potifar.” Så står det på massa ställen, och det är för att kvinnorna utnyttjade läget. 3. Om punkt 2 stämmer så står förmodligen troligheten att du får bestämma namn i direkt proportion till mängd smärta du anses ha upplevt. Du bör alltså VRÅLA under förlossningen. Själv var jag tyst som en liten mus (ett uttryck som är ganska ironiskt i sammanhanget eftersom musen aldrig är så stor som då) och jag är ganska säker på att jag gav intrycket att det hela var lättare än vad det var. Lycka till! Ps: Kan inte säga namnet än för måste säga till släktingar först, som eventuellt blir sura annars. SORRY.
