Jag älskar egentligen att bli rädd. Eller åtminstone känslan efteråt. När jag trott att jag ska dö men lever. Förr i tiden uppnådde jag den känslan genom att göra läskiga saker. Nuförtiden, eftersom jag inte har något (sånt) liv, genom att läsa läskiga böcker. Återkommer till det, men först: Här är de två kanske läskigaste sakerna jag gjort: BLIXTEN När jag och Linus paddlade kanot på en flod i Nicaragua 2007 och det började åska och blixtra. Det hade hunnit bli mörkt (vet inte ens varför vi inte funderat på att återvända innan, sjuka i huvet) och blixtarna var liksom inte normala. Inga svenska töntblixtar. Det blixtrade HELA tiden och var tredje sekund var det så många blixtrar att det var helt vitt runtomkring, så där vitt som man tänker att det ser ut i himlen när man dör. Eftersom vi satt i en kanot var vi ganska så att säga utsatta. Jag började gråta och sa ”VI KOMMER DÖÖÖÖ”. Linus, som är en annan sorts människa, sa: ”Ja, det gör vi nog, men sluta gråt, om vi har några minuter kvar att leva borde du ju njuta av hur vackert det är.” Sedan slog blixten ner i ett träd bara några meter från oss. Det klyvdes mitt itu. Då visste jag att jag skulle dö. Förlikade mig med tanken. Men jag dog ej. Här är jag och en kompis några dagar senare. Upp på hästen igen. När jag simmade med hajar. Jag och min kompis Magda var i Thailand och träffade en kille som skulle åka och snorkla på ett ställe där han hört att det kunde finnas hajar. Den naturliga reaktionen på det är ju att börja gråta å hans vägnar. Men vad hörde vi oss själva säga? "That sounds like fun, we are coming with you!". Jag lade dock till "Im shitscared of sharks and water though, so there is no way Im going in. But I’ll come and watch you guys die". När vi kommer fram till hajstället gör jag det totalt osannolika. Nämligen att hoppa i vattnet och simma med Magda och killen för att jag känner mig "nyfiken". Hur sjukt? Vi simmar bara typ 100 meter innan vi ser första hajen. Den är nästan två meter. Jag skakar av skräck. Jag minns att det var märkligt att skaka i varmt vatten. Sedan ser vi fler och fler hajar och vissa kommer så nära att vi får ögonkontakt med dem. Alla är 1,5 till 2 meter långa och simmar liksom under och följer en med blicken. Jag mår skitilla för jag är så rädd, men samtidigt känner jag mig så cool. För mina inre öron hör jag hur folk börjar referera till mig som "Äventyrskan". För min inre syn ser jag förvisso också en löpsedel där det står: "Svensk bloggerska död i hajattack - fick benen, armarna OCH huvudet avslitna OCH söndertuggade". Sedan ser vi en triggerfish (också farlig) och fyra hajar på en gång, och då är vi inte så kaxiga längre. Speciellt inte då de börjar CIRKLA under oss. Det gör hajar innan de attackerar! Magda och jag tar varandras händer och skriker i snorkeln. Sen simmar vi snabbt iväg från dem och gör den fasansfullt vidriga upptäckten att en av dem följer efter oss! Jag är övertygad om att jag ska dö men som genom ett mirakel viker den av och I SURVIVE AGAIN. Jag och Magda, typ samma kväll. Jag är ju tyvärr inte dödsföraktande på samma sätt i dag. Bloggen vore mycket bättre då. Men jag älskar fortfarande att bli rädd. Så länge inget är farligt. Det bästa man kan göra då att läsa läskiga böcker. I alla fall om man som jag tror att man är huvudpersonen och drömmer mardrömmar på nätterna. Älskar att vakna upp från mardrömmar och inse att jag inte är nära döden. Så skönt att låta någon annan göra farliga saker. Vittne till mord, av Nora Roberts, handlar om Elizabeth som är 17 år och geni (pga gjord via spermiedonator och mamman valde en far med extrem IQ). Hon är hårt hållen av sin kontrollerande mor som bestämt att hon ska läsa medicin på Harvard. En kväll förfalskar Elizabeth leg och går ut på klubb med en kompis. De följer med ett par killar hem. Där blir Elizabeths kompis och ena killen MÖRDADE av en ryss som hälsar på. Ok nu ska jag inte spoila mer, men allt det här hände i början. Elizabeth måste i alla fall byta identitet eftersom hon är vittne, men hon är foreeever haunted av ryssarna. Sjukt spännande och jag drömde mardrömmar om att jag tappat bort alla mina pistoler och blev jagad upp på mitt eget tak. BÄST. Uppge rabattkoden knivlisa när du skapar konto på Bookbeat, så får du lyssna fritt en hel månad!
