Barnen leker med beyblades med kompis. Kompis: VA, det står att det här är från 8 år. Vi får egentligen inte spela. Jag: Haha ja jag såg också det när jag köpte den, men jag köpte den ändå. Harry (skriker): VAAAAAAAAA. Jag: (Kommer på vad jag precis har sagt) NEEEEEJ. Harry: Köpte DUUUUU den? Jag: NEEEEJ. Eller JO. Eller. säkert 15 sekunders betänketid och total chocktystnad när jag på riktigt såg ut så här och Harry med: Eller ja, så här fast chockad, inte fejkchockad. Jag: Alltså... Harry: Det var ju TOMTEN som köpte den. Jag: .... Nej... Harry: .....??????? Jag: Öööööööh... Tomten ville att det skulle bli exakt den ni ville ha, så han bad mig faktiskt köpa den eftersom det var viktigt att det blev rätt. Harry: Så du har TRÄFFAT tomten? Jag: Ja det kan man säga.. Harry: Vad coolt! PJO. Svettigt. Jag trodde liksom att det där med vetskapen om att tomten inte finns är något man växer in i. Inte att det ska bli en himla brutal KÄFTSMÄLL. Jag var INTE redo att ge honom den nu. Tydligen. Jag gör det dock inte lättare för mig. Stackarn kommer ju tycka att jag ljugit hela hans barndom när han väl får käftsmällen.
