Jag har bloggat förut om att jag har problem med att säga "Jag älskar dig till månen och tillbaka" för att det är så begränsat. MEN jag vill liksom ändå vara en sådan mor eftersom jag tänker att alla som är uppvuxna på 10-talet kommer att ha mångrejen som en tydlig barndomsreferens. Vet inte mina barn vad mångrejen är kommer det vara lite som att inte känna till vilka fördelar respektive nackdelar valet Brandon / Dylan innebar. Sådant man pratar om extremt mycket under extremt viktiga perioder i livet. Jag brukar i alla fall säga det, trots att jag känner mig töntig. I går: Jag: Jag älskar dig så mycket, runt hela universum och till månen och till molnen och till solen. Harry: Jag älskar dig i Sverige mamma. Han ba eh, vad håller du på med. Fick en helt underbar kommentar på instagram angående detta. Barn kommer snarare prata om hur skumma alla föräldrar var som snackade en massa månskit.
