Det här inlägget FÖRSTÅR jag om alla tycker är ointressant. MEN. Det här är en av de största sakerna som hänt mig. Sixten tappade sin första tand i dag. Jag har VERKLIGEN inte velat missa själva fall outen av tanden. Jag har tittat på honom så mycket jag bara kan, för att öka chansen att jag får vara med när det händer. I morse, när han sprang omkring och vickade på den frågade jag om han sett sig själv i spegeln. Hur lös den är. Det hade han inte så vi gick till spegeln. Han tryckte fram den med tungan som han brukar, och plötsligt bara lossnade den? Ja jag vet att det är så det går till men ändå. Den låg där på tungan och Sixten och jag tittade på varandra i spegeln och bara gapade. Han för att han hade en oändligt värdefull del av sig själv som hotade trilla ner i ett mörkt hål till någon tarm, jag för att jag lyckades vara där när det mäktigaste i allas liv hände. Sen SKREK vi och skrattade och hade oss och var så glada att både han OCH jag hade SETT när den lossnade. Han hade ju aldrig ens sett den lös. Det är så stort. NU SKA JAG FÖR FÖRSTA GÅNGEN I LIVET VARA TANDFE! 😭😭😭😭 Ni fattar inte! Jag har på riktigt längtat efter detta i hela mitt liv!
