Sixten vill bara sitta i knäet vilket är väldigt ovanligt. Jag: Sixten hur mår du? Sixten: Jag är trött. Jag: Är du sjuk? Sixten: Nej. Linus: Behöver du mer kärlek? Sixten: Nej. Jag: Behöver du mindre kärlek? Sixten: Nej, jag vill ha lagom kärlek, så mycket som är lagom för mig. Linus: Men mamma och jag har oändligt mycket kärlek för dig. Sixten: Men.. men jag kan inte bära så mycket kärlek. Och HÄR började jag gråta vid middagsbordet. Så himla fin människa ungen är. Sen försökte vi förklara att kärlek inte väger något men jag vet inte jag. Påminner förresten om vad min första pojkvän sa när jag frågade hur mycket han älskade mig. "Som en sten" sa han. Han menade det positivt sa han, att kärleken var så stor och så koncentrerad. Hehe. Fast det låter ju inte som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött, som vissa andra. Gammal gråtbild på mig. Så här såg jag ut varje gång jag cyklade till jobbet och glömde att man inte kan sminka sig innan.
