Vi var i Stockholm och gick förbi en stor fotbollsplan där ett gäng 11-åringar spelade. Man såg direkt att det HÄR är inte något random vanliggäng som sparkar boll. De var SÅ duktiga. (det visade sig senare att ett par av dem spelade i akademilag och en hade spelat med Milan och i Bayerns pojklag). De var alltså såna som jag hade varit livrädd för när jag var 3-13. Men Sixten, han ser dem och ba ”fotboll, jag måste spela”. Min inre sjuåring tänker först ”NEJ, inte STÖRA! DE ÄR JU SUPERSTORA OCH EXTREMDUKTIGA. Och OM du frågar, tänk om de säger NEJ INGA SMÅBARN – då blir du LEDSEN?” Men jag vet ju att den allra värsta utgången i en sån situation är att JAG säger nej. Han får väl bestämma själv om han vill utsätta sig för känslomässiga risker. Så han springer fram i sina allvädersstövlar och overall. Och frågar om han får vara med. Ett par av dem är lite tveksamma först, men då säger Sixten: ”Jag ÄR bra fast jag är liten, ni kommer få se”. HUR KAN MAN VARA NYSS FYLLDA SJU OCH SÅ MODIG???? Vilket extremt självförtoende? Jag blir så stolt. Ojojoj. Jag blir så stolt så jag vet inte vad. Sen tog han av sig stövlarna och overallen, spelade med dem och gjorde som vanligt svinsnygga mål och var asbra. En av killarna sa: ”Det här, det är en talang alltså. Sixten du kommer bli som jag.” SÅ BRA. ÄÄlskar att han använde sig själv som toppreferens. Slut på skryt.
