I dag gick Sixten och jag till en fotbollsplan för att "träna straffar". Avdelning saker ingen någonsin trodde jag någonsin skulle göra för 6 år sedan. Vi träffade världens gulligaste 8-åring. Han var där med sin farfar och vi började spela. Sedan anslöt några till. Och några till. Och sen ett GÄNG. Och vi spelade match, och det var typ det roligaste jag gjort på ett halvår eller ännu längre för jag kommer inte på något exceptionellt roligt som hände för ett halvår sedan. Det roliga bestod i att: Alla kallade mig mamma. "Passa mamma hon är fri". Någon sa att de alltid spelar match men de hade aldrig varit med om att en mamma var med. Jag kände mig så DWTK. Om nu det betyder down with the kids, det gör det kanske inte ens. Sixten är i sitt esse på alla sätt när han får spela fotboll. Jag vet att det är jätteobehagligt med för stolta föräldrar. Men Sixten gjorde 5 mål i matchen och alla andra var äldre. Och jag grät av glädje när han gjorde ett av målen. Och hissade honom. Så skum mamma. Och lycklig. Alla var så snälla, fina och gulliga mot varandra. "Förlåt" "Hur gick det" "Kom jag har vatten till dig" sprang de omkring och sa till varandra. Jag har så många fördomar om sportkillar känner jag. Sen sa de "Vi ses i morgon Sixten och Mamma". Det kommer iofs inte hända, jag kommer ligga stilla i hemskt träningsvärk i en månad.
