Det är så sjukt mycket som händer med Sixten nu. Första tandtappet, börja fritids, och nu FÖRSTA FOTBOLLSMATCHEN. Och i morgon börja förskoleklass. Alla som kan Sixten det minsta vet ju att han är den som älskar fotboll mest av alla i hela världen. Sedan han var 1 år. När Harry var nyfödd spelade jag fotboll med Sixten HELA dagarna. Det var det enda han kunde tänka sig att göra på vardagarna och han var outtröttlig. Det var INTE jag. Jag var lika delar stolt och irriterad. När vi var ute stannade det ofta folk och sa typ "HUR har ni gjort för att han ska bli så där bra". Då päste jag minsann. Jag hade aldrig varit så impad av någon i hela mitt liv som jag var av min egen son. Men jag var fruktansvärt avundsjuk PÅ ALLA som fick sitta ner och amma sina bebisar. Alla som ba "åh det gör ont i bröstvårtorna". Jag ba men dina vårtor kutar ju inte omkring, de är i samma soffa, du har ont på en och samma breddgrad, vad är problemet. (OBS jättejättestort, jag vet, men jag var ändå avundsjuk) Alla ba "Men sätt storasyskonet framför en film när du ska amma, om inget annat funkar". Jag ba HA. HA. HAAAAAAAAAA. Men bra på fotboll blev han. I dag hade han sin första fotbollsmatch i livet, med klubbtröja och allt. Han gjorde sex mål på tre matcher. Jag frågade om det var den lyckligaste dagen i hans liv. Han: "Nej men det verkar vara den lyckligaste dagen i DITT liv." Jag är så oklädsamt stolt över honom. I vecka 39. När jag inte hade någon aning om hur det skulle komma att bli.
