Sixten fyllde sex år igår. När jag skriver ni vet såna här listor om hur det är att ha vilda barn och så, är det ALLTID några som fb-kommenterar "Jag skulle vara tacksam om jag hade barn överhuvudtaget" "Det är väl bara positivt att barn rör på sig, vad klagar du på" osv. På instagram skrev jag igår om vad jag EGENTLIGEN tycker om Sixtens vildhet (I en perfekt värld skulle man kunna klaga OCH skryta): Två vildtillfällen som jag varit extra stolt: När två mammor i Ivar Los park blev arga på mig för att Sixten lärde deras 6-åringar att hoppa från högst upp i klätterställningen. De tyckte det var superfarligt. Sixten var 3 år och det var vardagshöjd för honom. Stolt och stolt, det var ganska irriterande av lite olika anledningar. Framförallt insåg jag då att jag inte var så SJUKLIGT HÖNSIG som vissa hävdade. När Sixten var 2 och vi var i Thailand och han ville vara med 9-åringarna och spela fotboll. En av dem sa "Men vi SA ju att vi inte skulle spela med SMÅBARN". Kompisen svarade: "Nej jag vet, men den här killen är BRA, vi spelade i går". ÅH DÖÖÖÖÖR vad jag pöste då. Och när jag ändå är igång med stoltögonblick. DET HÄR är kanske det finaste jag hört talas om att någon har gjort. Jag gråter till och med nu IGEN när jag läser det själv. (Har dock INGET med vildhet att göra.) Förlossningsfikat.
