Jag tänkte åka till stan och bröllopsfolkfesta, men Linus är borta så jag hade behövt ta med båda barnen. Och jag glömde som vanligt bort hur omöjligt det är att åka till stan med båda, för att de bara kutar åt varsitt håll. Tills jag kom på det. Jag kom thank god på det INNAN. Så vi stannade och hängde på stranden typ hela dagen. Samtal: Sixten: Det där är havet. Jag: Ja. Eller det är sjön. Sixten (kaxigt): Jaha, men jag kallar det för havet. Fair enough liksom. Man får väl kalla saker vad man vill. En timme senare: Jag: Titta vilka fina blommor!! Sixten: Ja. Jag kallar dem för kärlek. Jag: *dör* Ytterligare någon timme senare: Harry (ramlar och slår sig): AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Jag: Det kommer blod, vi får sätta på plåster när vi kommer hem. Sixten: Jag kallar blod för kärlek också. Jag kallar blod för kärlek (säger det igen liksom, för att han själv hör hur fint det är typ). Nu: Efterlängtad dubbelläggning. Eller Harry har redan somnat så bara en kvar.
