Sixten har börjat skriva brev och meddelanden. Det är typ det underbaraste jag varit med om i livet. Han hjälper även Harry att skriva på sina teckningar. Kolla här. Det är jag som fångar hjärtana från Harry med mina långa armar. Ni som tycker det verkar FÖR jobbigt att ha barn utifrån vad ni läser på min blogg. En sak kan jag säga: Enbart detta gör att jag funderar på vad jag var innan jag fick barn. Jag säger ibland att barnen är det bästa som hänt mig, men det känns egentligen så fjuttigt. Inget hände innan Sixten kom. Tack och lov är det inget man har någon aning om då, man går ju inte omkring och tycker att livet inte har mening. Jag tyckte mitt liv var 100 procent meningsfullt (minus vanlig existentiell ångest). Och det var det ju, men nu när jag träffat Sixten och Harry är det så obegripligt hur jag ens kunde gå upprätt när de inte fanns. Dikt från Sixten: Soffan är gosi, man kan äta mango. Denna gången så såg jag en skugga. "Mamma det är SANT. Jag funderade på vad jag skulle skriva och så såg jag en skugga som blev berättelsen."
