Var på Junibacken i går med Sixten och grannarna. Otroligt märklig sak: Jag fick bära Sixten en kilometer till tåget eftersom han inte orkade gå. När vi sedan var framme 2,5 timmar senare (ersättningsbusselände) kutade han som besatt hela dagen. Och på tåget sitter han ju så att säga inte och vilar heller. Alltså hur kan barn inte ifrågasätta sin egen inkonsekvens? Muta på spårvagnen, inklusive underbettsleende som jag får av stresselfies: Jag både älskar och är rädd för Junibacken. Sixten försvinner liksom hela tiden. Det som räddar mig är alla fantastiska teaterföreställningar. Man får sitta still och det är mycket snubbelhumor. Aka Sixtens drog i livet. Han skrattar så att han får andnöd och ramlar. Både av skrattet och att han trillar över någons knä. Premiär för Orkestermysteriet. Alla barn sitter still på karusellen av mången orsak Utom Sixten, han ska sitta på dess tak Alla barn åker rutschkana utan att bry sig om perfektion Utom Sixten som sliter av sig byxorna för mindre friktion Alla barn kommer när föräldrarna ropar på en gång Utom Sixten, han sitter på ett tak och lajvar Karlsson Min frekventaste fråga under dagen: Hur kom du ens dit? Totalt sett en fantastisk dag!
