Nu har jag varit 10 dagar själv med barnen (and counting, Linus är i Norge). När jag hade skrivit det HÄR inlägget blev jag jätterädd att jag hade jinxat allt och att semestern skulle bli min undergång. Det vore rätt åt mig som tagit ut allt underbart i förskott. Kan ju inte säga att det är idel harmoni (at all), MEN jag skulle ändå säga att det är det är lättare att vara själv med barnen nu än det var samma period förra året med hela familjen. Semesterålderkombon 4 och 6 är ljuvlig i jämförelse med lite mer brutala 3 och 5 eller 2 och 4 (gör aldrig samma sak, springer åt olika håll, vems liv ska man rädda, hur många gånger kan man vakna på natten). Eller så är det bara för att det är smidigare att sköta allt själv. Eller så är det för att morfar gör så goda pannkakor. Eller så är det för att jag kör Traktorn som så gärna ville somna i stället för att läsa för dem i hundra år. Men jag tänker lite oftare ASSÅ HUUUUR UNDERBARA ÄR DE JAG ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE än SKJUT MIG JAG ORKAR INTE. Enorma framsteg skulle jag säga!
