Klappar lillebror på handen. Det gråter jag ju också åt men det känns mer legitimt. Vi är äntligen hemma hos Sixten. Han har haft det hur bra som helst med sin mormor (som dessutom tvättat all tvätt, bakat tårta och bullar, stickat ett lapptäcke till dockvagnen = sjukt värd barnvakt). Jag tror någon skum form av baby blues börjar kicka in. Några dagar efter att Sixten kom grät jag hela tiden. Inte för att jag var ledsen utan åt saker som att jag tappade havregrynspaketet eller att jag var tvungen att förflytta mig från soffan till microvågsugnen. Åt stora omställningar i livet liksom. Sedan vi kom hem har jag hunnit med två gråtningar med tveksamma orsaker. 1. När vi inte hittade Sixtens bubbelbadbubbelflaska (tappat bort den för att vi bara bryr oss om bebisen nu osv). 2. När Sidekick fick ligga i babynestet på golvet och vi andra käkade tårta (jag vet att nyfödda inte ska äta tårta men det kändes ändå sjukt orättvist).
