Jag glömde berätta. Mitt Pragplan hade svårt att landa (tack förresten för att INGEN blev arg för att jag flög. Jag vet att man inte ska flyga). Det var dimma och planet skulle göra en low visability landing. Precis innan vi nådde marken vände planet och flög UPPÅT i stället. Otroligt läskigt. Och jag är redan flygrädd to begin with. Och ingen meddelade något på flera minuter. Några började gråta och hålla händerna. Och DÅ. Vad gör jag? Jo. Jag skrev avskedsbrev till barnen. Utifall att. Jag fortsatte skriva även när vi landat safely, bara för att jag var igång. Det är FÖR pinsamt att visa upp, men det är så fint så att jag själv börjar gråta när jag läser det. Blir helt rörd. Av mig själv alltså 🙈. Och knäckt av tanken på att de skulle förlora mig, hehe. Jag berättade det för Sixten sedan, och vi skrattade ihjäl åt att jag hade varit så töntig. Jag läste dock brevet, medan jag skrattade, och han sa "mamma jag vet redan allt det där, förutom att du kommer finnas hos oss för evigt, det kan väl ingen veta". Jag svarade att DET kan man veta. Fast jag ju inte vet. Han trodde på det. 😭😭😭 Hur kan han vara så orimligt klok och samtidigt tro på jultomten, undrar jag. ❤️
