Jag: Vill du ha en macka med kaviAr? Sixten: Va? KaviAR? KAviar (med kort A i början) säger man ju. Jag: VA? Är du en människa som säger kAviar? Sixten: Ja? Jag: Så konstigt, det finns två typer av människor. De som säger kAviar och de som säger kaviAR. Hur kommer det sig att du säger det som jag INTE säger? Sixten: För att jag är tankighetens mästare. (se tidigare inlägg om fler tankighetens mästare i vår familj.) Jag tycker liksom att jag är en närvarande förälder. Well. Uppenbarligen INTE. En närvarande förälder skulle inte direkt låta en inlärning av ett kaviarfeluttal gå obemärkt förbi. Det kan i och för sig ha att göra med att hela familjen alltid sagt karvar, eftersom Sixten sa det när han var liten. Men ändå. JAG VAR INTE DÄR när han plötsligt bestämde vilket vuxenuttal han skulle välja. Nu får jag banne mig se till att vara med när han lär sig MESsmör och pakEThållare och kex. Har man ett barn som säger chex är man ju inte någon vidare förälder.
