Nu är jag i min gamla hemstad Östersund. Jag gjorde en panikamning i en klädaffär. I Stockholm har jag inga problem alls med det för där känner jag ju inte folket på stan. Men här är ju typ var tredje person någon jag jobbat med eller hånglat med. (Näerå, inte det sista, försökte bara få mina tonår att låta roligare än vad de var.) Mycket riktigt kom en gammal parallellklasskompis förbi. Men han kände inte igen mig. (Äntligen något positivt med att jag inte var någon som fick hångla på högstadiet.) Det är förresten alltid så när jag träffar gamla parallellklasskompisar. Jag minns allt om dem, de vet inte vem jag är. Som när jag träffade Snygg-Elin.
