Fick en bra fråga! Kul och bra fråga! Och FINT att du tänker på MIG!!! HAHA! Känner mig hedrad. Svar: NEJ!! Sixtens energi har inget med mitt tillåtande att göra. Vågar jag lova. Även om jag nog ÄR en "tillåtande mamma" (i jämförelse med vad, jag vet inte, random stadsmammors iaf) är jag väldigt övertygad om att springet inte hade något med mitt tillåtande att göra. Jag har ju tex varit lika tillåtande mot Harry och han har ju inte alls varit likadan, även om inte han heller är en direkt försiktig typ. Det jag tänker är att i så fall BLEV jag tillåtande för att det inte fanns några alternativ. Allt handlar om att välja strider och striden om att få sitt barn att vara lugn var helt enkelt icke genomförbar. Exempel: Jag sa till om det var fara för hans liv, inte om det fanns risk att han skulle ramla och slå sig. Då skulle jag ju inte göra annat än att säga till. Vilket hemskt liv för båda. Han ramlade ju hela tiden, men jag känner ingen som har en sån kroppskontroll som han, nu. Jag minns att en storbloggare skrev en gång att hon ALDRIG skulle tillåta att barnen sprang inomhus. Lol. Jag kände då att hindra Sixten från att springa skulle vara barnmisshandel. Det funkar ju super för ett barn som inte måste springa, som lika gärna kan gå, men. Sixten sprang ju hela tiden precis som din unge. Det var inte fråga om att "tillåta". Det var det han gjorde liksom. Jag märkte redan på BVC-gruppen (den där man blir ihopblandad med andra som fött barn samtidigt) att det var stor skillnad. Alla andras bebisar låg stilla i famnen. Min ålade omkring överallt. Hela tiden. Hon som ledde gruppen hade aldrig sett något liknande. (Vad kul om det ändå var så att jag var den enda som tillät min bebis att röra sig. Att alla andra mammor hämmade sina bebisar och att det var därför de bara vågade ligga stilla. Typ hade nypt dem hårt så att de lärt sig.) Och ni känner ju mig. Jag var bara så STOLT! Det var ju FANTASTISKT! JAG HADE ETT FYSISKT GENI!!!! Ett annat totalt överrumplande händelse är när vi åkte till Thailand för att hälsa på min syster som bodde där. Det här har jag berättat förr kom jag på. Hennes unge var jämngammal med Sixten (2) och vi hade inte setts på länge. När vi kom ner till stranden för att träffa dem SATT HAN NER PÅ EN FILT OCH FIKADE. Det var så sjukt. Att se en jämngammal med Sixten som satt ner och fikade. Sixten sprang bara från ena änden till andra änden på den stora Koh Lanta-stranden, fram och tillbaka hela dagen. Jag var så avundsjuuuuuuk. Kände att det är en helt annan grej att vara förälder till någon som kan sitta ner. Samtidigt. Jag har ju alltid tyckt att det är så underbart. Jag har ALLTID SKRUTIT SÅ MYCKET om just det. Vilket jag ju började göra nu också utan att någon bett om det. Jag skulle bara svara på frågan om det är för att jag är tillåtande. Och så börjar jag skryta om mitt fysiska lilla geni som hade magrutor när han var tre. Sixpack kallade vi honom. Det som är bra för dig: Det kommer bli lättare. SNART. Och lättnaden kommer vara så mycket större för dig än för andra föräldrar. För du har det förmodligen jobbigare, iaf på det sättet. Sixten lärde sig så småningom att titta på iPad vilket revolutionerade allt. Det kunde han inte när han var två, men kanske tre? Sen kommer andra problem som du förhoppningsvis slipper. Barn som inte rör sig till exempel, och bara sitter och spelar. Mina barn spelar ju VERKLIGEN men det skulle liksom aldrig hända att de är fysiskt inaktiva. Eller äter dåligt. Sixten äter som en vuxen man? När han var tre år sa hans pedagog "Jag har jobbat här i 30 år och har aldrig varit med om en treåring som äter så här mycket." På hans sista förskola var vi tvungna att meddela dagen innan om han skulle äta frukost, för han åt fyra gånger så mycket som de andra barnen. OJ. *Tid för självreflektion.* FÖRLÅT ENDA ANLEDNINGEN ATT JAG SKREV DET VAR FÖR ATT SKRYTA. IGEN. Hopplös är jag. Obehaglig. Långa stranden, tidigt på morgonen innan stilla barnen kom dit.
