Var på femårskontroll med Sixten i morse, och han SÅG DÅLIGT på ena ögat. Eller han klarade syntestet med nöd och näppe, för att han gissade sig till rätt svar efter många chanser (tror jag). Han satt där och kämpade och kämpade för att se.Det ÄR ju KANSKE inte hela världen men jag kände att jag höll på börja hulkgråta. Det började svida i halsen och allt. Inte för att jag skapat ett defekt barn som Hejhej trodde, men jag tänkte liksom i många steg på väldigt kort tid. 1. Han är ju sportare, hur sportar man med glasögon? 2. När kan man börja med linser? Stackars stackars krake att sätta i linser som 7-8-åring. Det kan man ju inte ens. Det blir ju jag som får göra det 😱😱😱. Eller! Får jag bli landstingsfinansierad linsskötare på heltid om han är så sportig? Soft! 3. Måste han laseropereras? MITT BARN SKA OPERERAS😭😭😭. Jag skenade liksom iväg. Sen sa ju sköterskan att han hade klarat testet så det kändes overkill att bryta ihop in public. Jag väntade tills jag kom ut med att börja gråta. Sen började jag tänka på att han faktiskt inte är allvarligt sjuk och började gråta av tanken på hur det skulle vara och fortsatte att gråta för att det finns barn som är allvarligt sjuka och framförallt för att de har mammor😭. När man redan är igång med att gråta finns det liksom ingen hejd på anledningar. Ganska känslig mamma.
