Apropå länken i förra inlägget, om Linus ex och tavlan hon målade (äh lägger in den igen nedan): SÅ bra sak att fundera på klockan 04:14 i morse. Svar: JAG VET INTE. Jag minns inte om han slängde den? Det här är det jobbiga med att ha blivit förälder. Eller två saker. Jag minns inget och jag har utvecklat ett hoarderbeteende pga känslighet. Här är alltså tavlan Linus ex Lovisa målade till honom, och inlägget jag skrev 2008, när vi flyttade och slängde saker. Nu när jag läser detta kan jag inte FÖRSTÅ hur jag kunde vilja slänga tavlan. Så taskigt. Ha den gömd på vinden för alltid skulle jag ju, men inte SLÄNGA DEN? Jag är också svinrädd för att hon ska läsa detta. FÖRLÅT! Om det är så kan du få tillbaka Linus som plåster på såren. Varning bara: Han har förändrats i motsatt rikting sedan han fick barn. Han SLÄNGER konst dagarna i ända (som barnen tillverkar). Jag har sagt att om han måste slänga något får han absolut inte göra det så att jag ser. Jag börjar gråta av separationsångest (apropå det är jag livrädd att han ska hitta de torkade navelstumparna jag gömt). Min bloggkollega Manne Forssberg (som nu har flyttat sin blogg hit) skrev i en pappabikt om hur han slänger sina barns teckningar när de har för låg verkshöjd. Det jag nu undrar är inte om ni gör likadant, för jag skulle bli så ledsen då, utan om det finns någon mer som sparat navelstumparna från bebisarna? Om det bara är jag, är det något fel på mig?
