Jag har varit helt knäckt över Dante sedan igår. Sedan jag fick barn har jag inte klarat av att hantera att barn försvinner. Det känns så otroligt nära. Så är det ju för många, säkert hela Sverige. Men jag kan inte tänka på något annat än Dante och hans familj och håller på att börja gråta hela tiden. Det känns kanske extra verkligt och extra overkligt för att jag jobbade ett tag med Dantes fina faster. Jag ser att folk skriver att de ska krama om sina barn extra hårt och jag känner bara JA det är jättebra att de får sig en hård kram och massa kärlek. Men Dantes familj får inte krama honom mer och det förstör allt. Vila i frid, Dante. Jag kommer tänka på dig och din familj länge länge och jag hoppas de får träffa dig igen. ❤️❤️❤️