Jag har tappat det ordentligt på mina barn två gånger. Ena gången var när de inte slutade slänga vatten från badkaret på en massa ren, nyvikt tvätt. Det hade gått fyra timmar sedan de senast lyssnade på mig, så vad ska man göra i det läget? Jo, tydligen ta den rena tvätten och hälla i badkaret like a maniac. Otroligt kontraproduktivt eftersom de då skrattade mer än de någonsin gjort. Andra gången var häromdagen då de sprang omkring åt olika håll i affären och gömde sig, rev ner pasta och plockade saker ur lådor. Förhållandet lägga mat i korgen / trasha matbutiken var liksom 10/90. Till slut flippade jag och skrek: ”NU SÄTTER NI ER I VAGNEN, SKITUNGAAAAR”. Jag tittade mig omkring i slow motion. På alla föräldrar vars barn var stilla (man hör ju talas om andra barn som lever rövare i affärer men jag har aldrig sett något i vår kaliber). Ni vet de där medlidsamma blickarna mammor ger varandra i jobbiga situationer. Någon sådan fick jag inte. Ett par dagar tidigare hade en person skrivit en kommentar på bloggen, om att jag var den perfekta mamman och att det verkade så FINT att ha mig som mamma. Så PIN att ha mig som mamma, stämde ju mycket bättre. Jag försökte ursäkta mig till övriga i affären (barnen höll redan på att kasta bananer på varandra, så de behövde ingen ursäkt) med att skratta lite stelt, typ som emojin med tänderna, och säga ” inte så perfekt mamma i dag nej!”. Sedan skämdes jag ännu mer. För det är det mest korkade och töntiga jag vet, begreppet ”perfekt mamma”. Man hör ju ofta: ”Jag är inte perfekt men jag gör så gott jag kan”. Mycket konstigt egentligen. Som att det skulle vara något eftersträvansvärt att vara ännu bättre än så bra man kan vara? Dessutom, om man som mamma gör något som är perfekt är det ju alltid något annat som stryker på foten. Du ska laga mat och städa när du kommer från jobbet. Men du ska ju helt klart VARA med dina barn när ni kommer hem. Du ska ha koll på allt som är farligt för barnen och skydda dem från det. Och tänka flera steg i förväg. MEN du får absolut inte vara hönsig, då hindrar du barnens utveckling och förstör deras barndom (Jag hörde det första gången då jag tog ut grus från min 7 månader gamla bebis mun) (ofta är internet SÅ mycket snällare än verkligheten). Du ska oroa dig för barnen, men tankarna får ABSOLUT INTE närma sig sjukdomar barnen inte har, då är du ju så dålig mamma att du enligt vissa borde typ äta medicin. Du ska ha egentid så att du tankar energi så att du kan vara en bra mamma. Men du ska aldrig vara utan barnen, vilken idiotgrej att skaffa barn om du inte vill vara med dem? Och så vidare. Mycket av det där är lätt att skita i, speciellt tänker man ju så om man hör om andra som får liknande kommentarer. MEN. När någon säger DIREKT till dig att DU är en dålig mamma på grund av ditten och datten, då är det inte så himla LÄTT att låta det bara rinna av, inte ens när du VET att det inte alls stämmer. Det GÅR ju uppenbarligen inte att vara perfekt eftersom INGEN skulle hinna vara och göra allt. Alltså måste man väl få kunna känna sig perfekt precis som man är, MED allt det där som gör att man är en helt vanlig människa, som ju alla är. Eftersom man inte ens har något himla val? Det är väl bra att göra så gott man kan, men det är faktiskt inget fel på att INTE göra så gott man kan, för om man gjorde så gott man kunde at all times SKULLE MAN JU BLI UTBRÄND. Det är väl i så fall VÄLDIGT sunt att inte alltid göra så gott man kan? Man måste få göra fel ibland, ha dåligt tålamod, ge falukorv ganska ofta, ha stökigt, låta barnen se ut som troll eftersom hårborstningsfighten inte är en fight man väljer. Och ändå vara perfekt. Även om man tappar det. Man får ju säga förlåt. Det ska de ju också lära sig. Och då måste du faktiskt själv säga förlåt. Och alltså först göra fel. Annars är du ju verkligen inte perfekt. Och incidenten i affären då. Nej det är väl inte optimalt pedagogiskt att skrika svinhögt på barnen, men jag köpte ju glass till dem och sa förlåt och sedan hade vi kanske kul resten av dagen, kanske inte, jag minns inte. Barnen tog ju liksom ingen skada av att jag röt till, det gjorde jag själv. Helt i onödan också. Ps. Det där jag sa i början med att jag har tappat det två gånger, jag har nog tappat det fler gånger än så, men det lät så perfekt med två gånger. Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen mama.
