När jag var 8-9 år var jag fruktansvärt kär i Andreas. Jag kunde aldrig någonsin tänka på något annat och skrev sånger och dikter till honom. Jag berättade aldrig för honom om mina känslor, men plötsligt blev han kär i min BÄSTA KOMPIS! The unforgivable betrayal! (vilket för övrigt alltid hände eftersom alla blev kär i henne). SÅ smärtsamt att jag skrev en sång. Om min smärta. Jag har inte träffat honom sedan dess, men i går satt han i min tågvagn på väg från Östersund. Jag åkte med 5 kompisar och en av dem frågade varför jag satt och log så skumt. Jag berättade att ANDREAS var i vagnen och att jag MÅSTE gå och sjunga sången för honom. SÅ requirat. Detta hände sedan: Jag: Hej!! Är du Andreas? Andreas: Ja! Jag: Känner du igen mig? Andreas: Ja, jag kände igen din röst först, och sedan såg jag att det var du. (Det här ifrågasatte jag inte då.. Har jag alltså en röst man känner igen typ en halvt sekel senare? Hur skränig var jag egentligen?) Jag: Oj! Visste du då när vi var 9 år hur kär jag var i dig? Andreas: Nej. Jag: Men minns du att du blev kär i Lisa (min kompis)? Andreas: Ja, jo, det minns jag eventuellt. Jag: Jag skrev i alla fall en sång om hur det kändes när du lämnade mig för henne, även om jag aldrig hade dig. Andreas: Hehe jaha. Jag: Här kommer den.. Så gick det till. Typ hela vagnen hörde. Alla tyckte jag var pinsam. Men det är jag ju van vid. Allt hände i realtid på snapchat. Här kan ni höra sången. [embed]https://www.youtube.com/watch?v=J9z9NjBzYik[/embed] Jag fick en bild också.
