När jag skulle välja Nora Roberts-bok till det här samarbetet bad jag ju om er hjälp. Nea kommenterade så här om Född ur Elden, första delen i trilogin om systrarna Concannon. Efter att ha läst Vittne till mord (och berättat om gånger jag nästan dött), började jag läsa Född ur elden som Nea sålde in så bra. Och några kapitel in i boken fick jag extrema deja vú:er. Hallå det där har hänt förut, att en Maggie är arg på sin mamma och blir berömd konstnär i Dublin. Sen kom jag på att jag HAR ju redan har läst den, fast på engelska. När jag bodde i Yemen 2005 lånade jag den av en amerikansk kompis. Den gången hände detta: När jag läste den blev jag dödskär i Irland och dess gröna kullar och snygga killar (?) och åkte dit och hälsade på min irländska kompis Aoife (som också bodde i Yemen). Jag köpte en slags pengapåse i Dublin, lade Aoifes pappas hemnyckel i den, glömde lämna tillbaka den, hittade den i min pengapåse när jag satt på flygbussen i Sverige, skrek typ ÅH NEEEJ vilket gjorde att en tjej bredvid mig började prata med mig. Det visade sig att vi hade gemensamma vänner, blev kompisar och fortsatte hänga. När vi var på Carmen (ställe med billig öl i sthlm) en gång träffade hon en kille som hon så vitt jag vet är ihop med än i dag (men jag hittar henne inte på facebook så jag har egentligen ingen aning). Jag TROR dock att de har barn. Och då MÅSTE man ju kunna säga att det barnet finns för att jag läste Född ur elden? Annars hade jag kanske inte ens åkt till Irland, glömt nyckeln, tagit med tjejen till Carmen osv. Långsökt tanke tycker vissa, normal vardags-slidingdooring tycker jag. Född ur elden är alltså första delen i en trilogi om systrarna Concannon i grevskapet Clare på Irlands västkust. Första delen handlar om Maggie som är en extremt begåvad och kaxig glaskonstnär som är nöjd med sin lilla business. En känd gallerist upptäcker hennes talang och lyckas övertala henne att bli berömd genom att ställa ut konsten i stora gallerier. Till viss del hatar hon honom och tycker han är ett svin, men de är ändå dödskära i varandra. Jag har inte läst klart den än (den här gången) och jag minns inte vad som händer, men jag minns att jag var väldigt intrigued av deras relation för 13 år sedan. Här är enda bilden jag hittade på Dublin-pengapåsen. Jag kan inte ens svära på att det är den, förmodligen inte, men den såg ut så. Man tog ju liksom aldrig kort år 2006.
