Nattsamtal med Sixten. I natt. (Sixten sover där borta under trappan) (bara det här med att man kan säga "där borta" i sitt hem. I lägenheten var inget längre bort än att man kunde peta på det) Jag: Saknar du Rasmus.(hans förskolekompis) Sixten: Inte just nu. Jag: Jag saknar Rasmus. Sixten: Varför då? Jag: För att han tycker att du inte respekterar allemansrätten. Sixten: Va. Jag: Det är sååååå gulligt. Sixten: Nej det var inte gulligt. Sluta störa mig. Jag: Godnatt. Alltså hur kan man INTE sakna det? En liten sexåring som säger (irriterat) "Sixten, du respekterar inte allemansrätten" för att han plockar sniglar. Åh vad jag ville att han skulle bli Sixtens vän för livet. MIN vän för livet 💔 GUD vilken jobbig mamma jag kommer bli när barnen tar hem kompisar. Jag har redan funderat på att bli typ skogsmulleledare så att jag ska lära känna barnens kompisar och få dem att gilla mig så att de tar mig i försvar när Sixten och Harry inte vill leka med mig mer, när de är typ 17. (Innan dess kommer de ju vilja leka med mig.)
