SÅ. Äntligen mår jag bra i visdomstanden. Väntar i någon slags kö på att få dra ut den. Den har bråkat i 20 år, till och från. Man är aldrig så tacksam till livet som efter man varit sjuk. Grät glädjetårar första dagen det inte gjorde lika ont. Oj vad jag inte bloggat. För en vecka sedan pallrade jag mig ut och gick bus eller godis. Med hysterisk tandvärk. Har fattat att föräldrar inte brukar gå med, men det är ju det absolut roligaste som händer på hela hösten. Man får titta in i folks hus och bondar med otäcka barn på stan. Övertalade Sandra följde med. Jag har engagerade grannar.
