Efter artighetschocken med Amir har jag bestämt mig för att skärpa min uppfostran. Mina barn säger aldrig tack för maten men det är ju också för att att jag inte lärt dem det? Minns att jag tyckte det var överdrivet när de var mindre. Att det är ju självklart att de får mat, det är inget de ska behöva tacka för. Och hjälpa till ska de inte behöva göra, det är ju jag som valt att skaffa dem och mata dem och diska för dem och dö för dem. SÅNA CURLINGFASONER. JAG HAR ÅNGRAT MIG. Det är ju vanligt hyfs. Snälla nån. Det var Amir som gav mig denna reality check. Han hjälper så klart till hemma jättemycket. Och jag vill ju att mina barn ska bli omtyckta hos andra, inte vara små as. Vilket de kanske inte är, men tänk om de inte tackar för maten? Framförallt, det är ju ljuvligt när barns kompisar GÖR DET. Så ljuvligt att man skriver flera blogginlägg om det tydligen. RÄTT LÅT VANN FÖR ÖVRIGT!!!! CORNELIA JAKOBS!! Åh den är underbar. Sjunger den dagarna i ända på äldreboendet! Medan jag gör mina inbakade och utbakade flätor på damerna. Hade halvtidsbedömning i veckan, med handledare, adjunkt och en sjuksköterska. Gick bra! Handledaren sa att jag var bra med de boende och NOGGRANN. HAHAHA. Det har jag aldrig förr blivit kallad? Rask och effektiv brukar jag kallas, INTE noggrann. Tänk om jag mognat? Näää, nu steg det mig åt huvet. Omotiverad bild när jag var på en alligatorfarm i Louisiana.
