Ända sedan Sixten kom har jag undrat var hans vildhet kommer ifrån. Han är lätt det vildaste barnet jag någonsin sett, även om han har lugnat ner sig betydligt senaste åren. Linus var "inte vildare än vanliga" enligt hans förfäder, och jag var en lugn flicka enligt mina föräldrar. VARIFRÅN KOMMER DÅ VILDHETEN? Jag kan eventuellt ha svaret. Det KAN ju vara så att föräldrar inte alls minns hur saker faktiskt var. De verkar ha ganska selektivt minne. Och minns bara hur lätt och underbart allt var. Det är ju himla fint, men lite missvisande. Mamma sa till exempel, när Sixten skrek så mycket som nyfödd och jag ville veta hur jag var som bebis, att jag ALDRIG skrek. Jag var så lugn och tyst så. Sedan läste jag min "Mitt första år"-bok och såg att jag gallskrek varje kväll mellan 18 och 23 i flera månader. Severe kolik ju. Att jag var "jättelugn" som äldre barn behöver alltså inte heller stämma. Jag tror ju fortfarande att jag var det. Jag minns mig själv som lugn och blyg. MEN. Anledningen till att jag inte kan UTESLUTA att det är jag som är genkällan till Sixtens vildhet (som jag för övrigt är väldigt stolt över trots allt) är att det finns några saker från min barndom som talar emot lugnet: Jag hoppade ner från garagetaket för att jag ville bryta benet. Lugna barn gör väl inte så? Jag kallades Loppan för att jag alltid hoppade. Hoppar man så mycket att man får ett smeknamn pga hopp är man väl inte lugn? Jag hade ibland HELA benen täckta av sår och blåmärken. Minns inget om hur jag fick dem men det måste ju ha funnits anledningar. En gång flög jag ner på ett staket. Jag minns INGET förutom sekunden innan jag landade på staketet. Och smärtan. Men jag vet inte varifrån jag flög eller hur högt upp jag kom ifrån. Men flyger verkligen lugna barn ner på staket bara så där? Jag vet inte. Jag vet bara att det KAN finnas en förklaring här.
