Jag: Ska vi åka någonstans i år? Linus: Hur menar du? Jag: Ja på någon resa. Linus: (Tystnad. Inte begeistrad tystnad) Jag: Nej vi orkar inte det va. Linus: Jag vet inte. Njae nja jo nej näe. Tänkte du en lång resa? Jag: Ja jag vet inte.. Nej, jag tänkte en vecka max. Vi kanske kan åka till Slovenien. Linus: Mm. Jag: Eller okej kanske charter. Men vi orkar kanske inte ens det? Linus: Mm. Mja. Jag: Vi kanske kan ta en finlandskryssning. Linus: Hehe mm. Det kan vi. Vad hände? Och framför allt. Hur kunde vi orka Thailand när Harry var fyra månader och Sixten sprang från klockan 6:00 till sen kväll (till och med under måltiderna sprang han, jag och Linus möttes i princip inte dagtid). Det känns väldigt främmande med en resa som är liksom långt borta? Har vi blivit väldigt lata? Eller hade vi ännu inte fattat och accepterat tröttheten? Om du ska åka till Thailand med småbarn har jag gjort en guide HÄR. Det är ett av mina mest lästa inlägg i år. Folk har mailat och tackat för A/C-separationstipset som räddar äktenskap.
