Jag läste en intervju med ett par som hållit ihop i 60 år. De fick frågan om vad hemligheten är, och svarade: ”Hemligheten är att inte ha några hemligheter för varandra, ta upp alla problem till samtal, välja sina strider, inte baktala varandra och aldrig låta solen gå ner över sin vrede.” Fail of the century. Alltså, jag vill GÄRNA att min relation ska hålla i 60 år. MEN. Vi gör uppenbarligen alla fel man kan göra, om man ska tro det där 80-åriga paret som ändå verkar ha sitt shit together. Deppigt. Till att börja med. Hur många gånger har man inte hört det här med att inte låta solen gå ner över vreden. Jag tror minst varannan talare sa det på vårt bröllop. På ett sätt kan man väl säga att vi lyckats eftersom de flesta bråken startar efter att solen har gått ner, speciellt på vintern, men ändå. Med två barn, hur skulle man kunna hinna med konflikt OCH lösning på samma dygn? LOL. Och det här med att ”ta upp” alla problem. Really? Hur går det ens ihop med välja sina strider? Om 80-åriga paret visste hur många strider som man inte väljer (åt båda håll) skulle de tappa sina höftproteser i ren förskräckelse. Största failet är ju ändå det här med hemligheter. Jag har så många hemligheter. Alldeles nyss sa jag: ”Det går så mycket löss nu, hoppas vi inte drabbas”. Jag VILL ju att hela familjen ska få löss. Jag kan inte ens förstå folk som inte vill ha löss och som tycker det är äckligt. De där små ljuvliga äggen. Härliga på nästan samma sätt som pormaskar. När jag var barn skaffade jag löss åt hela familjen med flit för att jag ville att mamma skulle kamma bort äggen på mig. Såå skönt. Jag har längtat till dagen då mina egna barn får löss. Jag skaffade typ barn för att få luskamma. Några andra exempel på hemligheter (och för all del baktaleri) från bara senaste dygnet: Den här gruppchatten jag och mina kompisar har om ”livet med en partner”. Det måste väl ändå vara en mänsklig rättighet att prata om hur det är att leva med folk som smackar osv? Jag förstår om det inte fanns gruppchattar på krigstiden men menar 80-åriga kvinnan att de inte snackade skit på sina virk-gettogethers? Fler färska hemlisar: När jag har slut på trosor tar jag min mans rena kalsonger och säger att jag vill sova i gästrummet för att han snarkar så högt, när det egentligen handlar om att jag inte vill att hans ska se att jag förbrukar kallingarna. Och jag läser fler böcker för barnen än han på kvällarna för att de ska tycka jag är extra mysig. Jag säger att jag duschat barnen när jag inte gjort det för att de luktar bättre när de är smutsiga (Jag är lite som Napoleon som i ett brev till kejsarinnan Josephine skrev ”Jag kommer hem om tre dagar, tvätta dig inte!”.) Jag går ofta och hämtar ett barn på natten och låtsas att det ”kom hit av sig självt”. Man MÅSTE väl ändå ha hemligheter, prata om partnerns brister (om så bara för att ibland få reda på att man ibland själv har fel) (med betoning på mycket sällan så klart), att man måste få låta solen gå ner över vreden, och absolut inte ta upp allt till samtal. DET är väl räddningen om man vill leva ett långt liv tillsammans? Men nu är det ju inte jag som levt 60 år med samma person. Denna text är tidigare publicerad i tidningen mama. Omotiverade bilder kan man tro, men Linus är där i krokarna:
