Vi var påskkärringar igår. När jag var barn var skärtorsdag det bästa jag visste på hela året. Jag var på intet sätt unik, men jag hade kanske ett lite mer knarkigt förhållningssätt till godis än många andra. Jag kartlade villaområdet i Östersund efter hur generösa folk var (= hur mycket godis man fick). Det fanns till exempel ett hus där vi fick ett kilo salta och sura S-märken. Mitt bästa godis. Jag har fortfarande ömma känslor för det huset. Nu får jag äntligen lära upp mina barn. OCH vara den generösa tanten. På halloween gjorde jag misstaget hälla godis över de första spökgängen, så allt tog slut. Jag ville ju bli känd som den bra. Det är ju det enda barn går på när de ska avgöra vilka som är snälla i livet. De som ger mycket godis. Häromdagen var en grannfamilj här och jag frågade barnet om han fick något godis här på halloween. "Nej, bara pepparkakor". FAIL!!!! Aldrig mer köpa för lite godis. I år hade jag FÖR mycket, det kom bara fyra gäng (Linus var hemma). Man vill ju att det ska bli snack på stan och att alla ska komma till oss. Snacket på stan kanske iofs var "gå inte dit, vi fick pepparkakor på halloween". Vi träffade en påskkärring som sa "Tips, gå till det där huset, man får stora chokladkaniner". Stöder min tes. Kolla vad fina kort vi delade ut. Optimistisk insamlingsbytta.
