Övriga året tar det typ alltid 1,5 timmar från att barnen ligger till att de somnar, men nu när det är så fruktansvärt (vidrigt är det ord jag helst vill använda) LJUST tar det minst två timmar. Snarare tre. (Vissa tycker vi är sjuka i huvet. Vi har alltid legat bredvid tills de båda sover. Men för något halvår sedan började vi lägga dem båda två samtidigt i stället för att ta varsitt barn, så vi tycker det är enorm frihet nuförtiden. Varannan kväll HELT LEDIG.) I alla fall. En av konversationerna nyss. Jag: Harry vi ska inte prata nu, vi ska sova. Harry: Nej jag bestämmer över min kropp och jag vill prata. Jag: Men det är natt nu. Då ska man sova. Harry: Nej det är ljust. Jag: Ja men det ÄR natt. När det är sommar är det ljust på natten. Sixten: Harry, mamma och pappa bestämmer på natten och vi bestämmer på dagen. Jag (lite för snabb): Precis Sixten, tack! Så är det. Sixten: Va? Får vi bestämma på dagen? Jag (när fasen hände det här manipulationsutvecklingssteget?) Eh nej, eller ja, men nej. Eller ja, men.. Harry: Jag bestämmer över min kropp och jag vill inte sova, bara prata. Jag: Ja du bestämmer över din kropp, många saker, men inte när du ska sova. Sixten: Jag vill också prata ju. Jag bestämmer också över min kropp ju. Jag: Vi ska sova nu. Sixten och Harry: NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. osv.. Måste skaffa typ rullgardin. Som jag kan dra ner runt mitt liv. De har i alla fall varandra på sin sida.
