I går träffade jag Annikasan. Jag och Sixten hade en revolutionerande konversation. Jag: Sixten, vill du ha Nan-nan? Sixten: Nej mamma, BANAN heter det. Alltså hur stor ska jag tillåta honom bli? Han har ju alltid sagt Nan-nan, det var han som myntade det. Han har sagt det även när han rent munfysiskt (finns säkert ett finare ord, fonetiskt?) har kunnat uttala banan. Nan-nan är ju mycket sötare. Men det kanske inte ger honom socialt försprång på mellanstadiet så jag får väl släppa det då. Tears.
