Jag är så himla nöjd med Linus ibland. Sixten har haft JÄTTEont i benet hela kvällen, och jag har bara blivit mer och mer orolig. Har aldrig sett honom ha så ont. Han har suttit i min famn och gråtit flera timmar. Jag säger "det är bara växtvärk älskling" men katastroftänker egentligen på typ leukemi. Nyss kom Sport-Linus hem och ba "Såja det där är benhinnorna gubben, det är för att du har sprungit så mycket." Och då slutade det att göra ont, bara så där. Kan ju ha varit alvedonen som kickade in men det kändes som magi. För min oro i alla fall. Lite irri att han bara löste det bara så där också.
