Barnen går sin sista dag någonsin på förskolan i dag och när jag lämnade i går såg jag att Harrys pärm, som de har fyllt i och lagt kort i sedan dagen han började, låg på hans hylla. Jag började gråta redan då och tänkte att jag KAN ju inte ta med mig pärmen nu eftersom jag kommer bryta ihop fullständigt när jag kommer ut till pedagogerna. Så jag gick ut utan den och låtsades att jag inte sett den. Men kom på att pedagogerna fattar ju att jag sett att den ligger på hyllan. Och tror alltså att jag inte ens brytt mig. Så jag gick in igen och hämtade den. Och kom ut med den under armen och bröt ihop och snorgrät. Sånt här är helt omöjligt för mig. Och i dag lämnade Linus och jag fick reda på att en av mina och Sixtens favvopedagoger inte kommer vara där när jag hämtar i dag, så jag var tvungen att åka dit på lunchen och säga hej då med ett BREV som var ett tal jag hade tänk typ hålla. Men jag grät så mycket när jag skrev det att jag insåg att det kommer liksom inte funka att få ljud ur munnen. Så jag lämnade brevet. Gråtandes.
