Foto: En Anders I går gjorde jag något sjukt. Nämligen åkte långfärdsskridskor. Jag åkte en del innan jag fick barn men då tänkte jag aldrig på döden så den coola personen finns inte kvar i mig. Jag tycker egentligen att det är fruktansvärt obehagligt att vara på is överhuvudtaget. Helst av allt skulle jag vilja slippa skiten, men alla jag känner är ISÄLSKARE och KOMMER ju resten av livet vara uuute på vaaaackra iiiiiisarna och vad ska jag liksom göra då? Sitta hemma och hyperventilera? Nej jag måste tydligen övervinna det här. För när det gäller just isar VET jag ju att det egentligen går att vara på dem på ett säkert sätt. Vet och vet, men det är det folk säger. Att det aldrig är farligt om man vet vad man gör. Makes iofs ingen sense. Usch. Jag tog kontakt med ett gäng på facebook som Linus brukar åka med och kollade om jag fick följa med. Jag skrev typ "Hjälp, jag är jätterädd men kan ni ta hand om mig". Det visade sig att de var SUUUPERGULLIGA hela gänget och sa att de absolut inte skulle ta några risker (mer än åka skridskor på asdjupa vatten?), och aldrig åka någonstans där det inte var tjock is och OM någon är olydig och drar iväg och ramlar i har alla räddningslinor (även jag?), så det är ingen faaara. OCH det gick så bra? Jag var knappt livrädd någon gång. Eller jo, en gång då jag blev så bländad av solen att jag råkade haka på en annan grupp och en snubbe plurrar TVÅ METER FRAMFÖR MIG. Så sjukt. Men det var tydligen bara överis. Vi var typ 17 stycken och jag var LÄTT yngst förutom en 19-åring. Världens mysigaste gäng. Tips: HA HJÄLM. Förvånansvärt få hade vilket bara är sjukt.
