Jag har varit hos Annikasan och hennes fyra veckor gamla Majken i dag. Jag ringer henne lite väl mycket nuförtiden. Jag hittar liksom på lite för långsökta anledningar för att få prata med henne, ibland när hon redan har svarat. Jag tänker att hon inte märker det, men jag vet inte jag. De senaste gångerna jag har ringt är det för att berätta: 1. Att hon inte ska glömma knipövningar. 2. Att man kan kalla henne och hennes man för Olycka och Anne. De heter Olle och Annika, det blir Ollika (olycka) och Anne om man vänder lite på ljuden i namnen. Sedan har jag inte haft något mer att säga. Jag måste hitta nån annan jag kan varva trakasseringarna med.
