Som vanligt efter förskolan ville Harry ta på sig sin favvoklänning. Han frågade om det bara skulle vara familjen hemma i dag eller om vi skulle få besök. När jag sa att det bara var vi svarade han: ”Bra”. Jag tänkte att han typ syftade på att vi är en så ljuvlig familj att umgås med, men han fortsatte: ”Då är det ingen som säger att pojkar inte kan ha klänning". Jag sa som vanligt att klänning är ju det skönaste plagget och att pojkar också kan ha det. Han svarade: ”Men mamma JAG vet att pojkar kan ha klänning. Det är de ANDRA som inte vet det.” De flesta tycker inte att det är märkligt att min son har på sig klänningar. De vet ju att jag skrämt honom till lydnad genom att skrika ”VI SKA ÅKA TILL SÖDER I DAG, VI ÄR PK, TA PÅ DIG KLÄNNING, KÖN ÄR EN KONSTRUKTION.” Stackarn vrålade länge om morgnarna att han ville ha byxor och vara pojke, men tyglades till slut. Skoja. Det har hänt att folk (bara vuxna) säger att han ser ut som en flicka och frågar ”Du vet väl OM att du är en pojke?”. Klänningsgänget (jag och Harry) har stått enade och påpekat att vi är så smarta och att det är därför vi förstår att klänning är bäst. Vissa säger: ”Jag hoppas du får en dotter snart så att grabbarna får vara grabbar.” Oookej. Andra säger: ”Det är bra, ha klänning, det är inget fel med att vara tjejig!”. Och de menar ju väl. MEN. 1. Varför skulle det vara fel med tjejigt. 2. Varför ens tänka på allt som tjejigt/grabbigt? Det finns ju ett rimligare sätt. Nämligen att se saker som barnen själva ser dem. Innan barn har lärt sig att klänning är ”tjejigt”, är det nämligen inte tjejigt. Det har ju vuxna hittat på. Harry älskade klänning från att han var ett år, långt innan han visste om att det finns olika kön. För min fyraåring har det alltså aldrig varit ”tjejigt” att ha klänning. Klänning är bara en grej. Som kaviar, sparkcyklar, snickare, Snickers och annat som existerar. Alltså precis som med typ allt som anses ograbbigt. Det är ju egentligen bara vanliga saker och känslor och grejer man gör. ”Låt grabbarna vara grabbar” säger man och boxar mina små pojkar utan bringmuskler lite för hårt i bröstet så att de ser förvirrade ut. ”Vågar du inte se Bröderna Lejonhjärta, men du är väl en modig kille?”, ”Inte ska du gråta, upp med dig nu”. Ja, jag låter verkligen grabbarna vara grabbar. Jag har liksom inte gett dem östrogentillskott. Men jag vill inte att mina grabbars grundinställning i livet ska vara att de måste vara tuffa och starka och att det är svagt att visa svaghet när det egentligen är starkt? Är det inte 30 år sedan det var poppis? Och det vet vi väl alla att det inte var bra att det var poppis? Om det är ograbbigt att gråta och vara rädd, skulle det vara tjejigt då? Och dåligt? NU har vi väl ändå fattat att pojkar har rätt till något annat. Att det är sunkigt att lära pojkar att de borde trycka bort sina känslor. Och att det finns sex miljarder sätt att vara kille på eftersom killar är människor och alla människor är olika. Alla SMÅBARN vet det. ”Vill du att alla killar ska börja ha klänning eller?” frågade någon. Vill och vill, jag skiter väl i det (inte helt sant, världen vore snyggast så). Poängen är att man har på sig klänning för att den fladdrar, man gråter för att man är ledsen, man är rädd för att saker ÄR läskiga, hela livet. Och man kan ju omöjligen vara mindre ”grabb” för det. Alla småbarn vet redan det. Som min fyraåring sammanfattade det: Det är DE ANDRA som inte vet. Harry när han lånade min klänning. Harrys allra första EGNA klänning. Så glad.
