I dag har vi varit på Astrid Lindgrens värld. Sjukt kul och sånt men det är ju det där med att kuta efter barnen heeeeeela tiden. Linus och jag säger ofta typ "det är baara våra barn som sticker så här, KOLLA nu då, INGA andra barn kutar iväg på samma sätt". Vi träffade en av Sixtens förskolekompisar och mamman ba vi såg Sixten förut men han kutade så snabbt så han hörde oss inte. Kan det inte få vara okej med koppel ändå? Sånt där med en knapp så att det ändå kan bli långt? Eller operera in en gps-sändare? Är alltid livrädd att de ska försvinna. Säg att det finns någon mer som vill. Jag har alltid velat det. Typ alla föräldrar verkar dock lika trötta så jag antar att alla barn har sina uttröttarnischer. Såg till exempel en unge som stod still (jag blev avis) men som sedan hällde ut sin dricka i mammans väska. Lol. Man kan i alla fall mötas i misären. Random barn om mig: Mamma varför har den där mamman en godisnapp och inte barnet. Mamman: Hon kanske fick smaka av barnet. Jag: Mamman kanske tog den från barnet för att hon behövde den. Mamman: Hehe. Det gjorde mamman rätt i. Typisk ögonblicksbild:
