Mina barn var sjuka och vi gick till doktorn. Han undersökte, skrattade när sexåringen sa att det var som massage när han fick stetoskopet tryckt mot ryggen, skrev ut medicin. All good. Sedan sa han: ”ÄR ni pojkar båda två?” ”Ja… vi är pojkar.” svarade de. Läkaren tittade på dem med bekymrad blick, kan tänka mig att han ser likadan ut när han ger besked om obotlig sjukdom, och sa: Så där kan ni inte se ut. Ni borde klippa håret. Annars ser ni ut som tjejer. Pojkar ska inte ha långt hår.” Som alltid i överrumplande situationer önskar man att tiden kunde stanna för alla utom en själv. Jag ville knata runt en stund bland skalpeller och förband tills jag kommit på ett rimligt svar. Typ ”Oj, jag visste inte att det var medicinskt farligt. Kommer de att tappa armarna nu? Eller ännu värre – SNOPPEN?”. I stället sa jag ”Så DÄR tycker jag inte att du kan säga till dem, pojkar kan ha hur långt hår de vill.” Han svarade: ”När de är vuxna ja. Inte när de är barn.” Jag skyndade mig ut med barnen, det kändes liksom som att vi andades in farliga sjukdomar i det där rummet. Jag förklarade för barnen att vissa äldre människor inte förstår så bra, att förr i tiden var det så man skulle se ut, och att de gärna vill att det ska vara likadant nu. Fyraåringen sa: ”KRIS, KRIS säger jag till de gamla.” Helt ok bekräftelse om att han förstått. Samtidigt, det finns ju inget som är så mycket auktoritet som en läkare i 50-årsåldern? Jag skrev om händelsen på instastories och har aldrig fått så många arga DM. Av dem som skrev sa säkert 50 personer att jag skulle anmäla honom. Några IRL-människor jag berättade för rasade inte lika mycket. Eller de rasade mer på alla som rasade. ”Ja det var väl konstigt sagt av läkaren, men anmäla? Den HÄR är den svenska kränktheten”, ”Det är ju bara hår.” Det var inte förrän då jag själv blev upprörd. Det är lätt att avfärda en läkare som stollig. Det är lätt att tänka att det är ju inget problem eftersom 200 personer rasar. De flesta verkar ju ha koll. Men det är ju mina egna instagramföljare. Det är klart att de tänker ungefär som jag. Det är ”Det är ju bara hår”-människorna jag blir irriterad på. Det handlar ju inte bara om håråsikter. Det är inte samma som att säga ”Permanenta inte håret, du passar inte i lockigt” (iofs sjukt om en läkare sa så också). Det handlar väl även om det gamla vanliga: ”Du är pojke, det förväntas något annat av dig än det där du håller på med. Du måste pojka till dig, för pojkar är på ett annat sätt. Vill det sig riktigt illa kan du misstas för tjej" (som om det skulle vara dåligt). Häromdagen var det är unge i lekparken som sa ”Killar är modigare än tjeeeejer, det har Petter sagt”. Pappan röt ifrån: ”Det var det DUMMASTE jag någonsin hört.” Att han röt så där gjorde mitt liv. Jag började typ älska honom. Jag vet ju att de finns överallt, människor som orkar vardagsrasa, men det var så skönt att mina egna barn hörde. Någon annan än sin mamma som tjatar hål i huvet. Senare under doktordagen träffade sexåringen en kompis i lekparken, och ställde den (lite ledande) frågan: ”Tycker du jag ser ut som en pojke eller flicka? Pojkar kan ha långt hår om de vill”. Hon svarade ”Ja, det är klart”. Min sexåring som alltid har velat ha långt hår, vägrat att ens toppa det, har liksom aldrig förr brytt sig om andras pojkhårsåsikter. Men det var fint att kompisen tyckte det var så självklart. Nu ska jag gå och skriva till läkarens chef. Där har vi i alla fall EN som är mer auktoritet än en 50-årige läkaren. Uppdatering: Det här skrev jag i början av sommaren. Sixten har som ni sett klippt sig, oklart om det hade med läkaren att göra, jag tror mer på att han börjat skolan med allt vad det innebär. Deppigt dock att även FRISÖREN sa "Nu ser du äntligen ut som en pojke". 😩
