Jag innan jag hade barn men visste att jag ville ha barn. Så sound of music. Okej det långa svaret: Jag har lite olika saker jag tänker. 1. Hahahaha. Jag läste mitt inlägg igen och insåg att det är ett skrytinlägg för att jag är så bra mamma som spelar fotboll med barnen. Förlåt, så obehagligt. Jag tror dessutom att jag försökte humble braga bort det genom att säga att jag är förvånad över att jag gillar att spela fotboll 2. Tack! MEN, jag är i så fall inte toppenmamma för att jag spelar fotboll med dem. De struntar nämligen i om jag spelar eller inte. De blir glada att fotbollstonåringarna och skillade pappor är med. Jag är med på nåder. Och TYCKER faktiskt själv att det är kul. 3. Jag tycker inte heller om att leka. MEN. Man behöver inte leka. Jag har haft tur. Det kanske du också har. Harry har alltid varit en dröm att hänga med eftersom han vill byta kläder hela dagarna och ha roliga samtal. Sixten har alltid kutat och spelat fotboll. Alltså konstant sedan han var 1. Det är ju ansträngande men inte trååååkigt som att leka dinosaurier. Eller bilar. Ingen av dem har lekt med bilar. Kastat dem som bollar bara. Sixten har alltid varit rolig att hänga med för att han inte gör långtråkiga saker. Alltid vildast, alltid snabbast, alltid daredevligast. Det är en annan form av plågsamhet men jag har alltid varit sjukligt stolt över hans driv och energi och aldrig varit uttråkad. 4. Du har rätt i att det är roligare när de blir äldre. På ett sätt. Men det hade jag ingen aning om när de var bebisar. Jag hörde ju folk snacka om det. Att äldre är bättre. Men jag har alltid alltid alltid tyckt att de varit i sin bästa ålder. Dödskär i bebisen, i 1-åringen, 2-åringen, 3-åringen. Aldrig någonsin längtat efter att de ska bli äldre. Det behöver verkligen inte bli så att du längtar efter att de ska bli större, även om det nog är ganska vanligt. 5. Det bra och dåliga löper parallellt. Hur jobbigt och risigt det än är, och det är det ibland, har det alltid varit underbart exakt samtidigt. Min jobbigaste period var när Harry var nyfödd och Sixten 1,5 och superintensiv och sjuk nästan hela terminen. Jag sov 0-4 timmar per dygn i månader och hallucinerade av trötthet. Såg en koala i duschstången tex. Var med om några andra riktigt jobbiga saker då som inte går att skriva om. Jag kände mig helt ensam i det. Men jag var till och med då, världens lyckligaste för att barnen var det bästa som hänt (och asjobbiga men it goes without saying). 6. Du kommer kanske tycka det är otroligt att ha en bebis. Det vet du inte förrän du har den. 7. Jag tummar på en massa saker eftersom det är omöjligt att vara en bra mamma på alla sätt. Jag hänger med dem, men jag lägger inte tid på att laga supermat eller ha superstädat. Jag lagar skitmat ibland men har studsat på studsmattan i evighet. Är helt säker på att det inte går att bevisa att det är sämre. Man kan välja fritt på vilket sätt man vill vara bra. 8. Man är inte alltid bra på något sätt alls. Och det är inte bara okej, det är perfekt. För ingen skulle klara att alltid vara bra. Då blir man utbränd. Och säkert bitter. 9. Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma. Men jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Att till exempel älska någon så mycket. Så det spelar inte så stor roll tänker jag, vad jag ville innan. Det blev något helt annat än vad jag var förberedd på. Man kan inte veta innan vad man ”vill”. Barnet bara kommer och tar över ens liv och golvar en. 10. Inget blir som man tror. Det är det enda man kan veta. Hade jag vetat hur mycket jag älskade att vara mamma hade jag kanske skaffa barn tidigare. OCH: Hade jag vetat hur orolig jag skulle bli hade jag kanske inte vågat skaffa barn. Totalt sett var det nog bra att jag inte visste. Det finns bra poänger med att man inte fattar ett skit innan. 11. Det här med att man vill att de ska bli snälla goda tänkande empatiska människor. Jag har nog kommit fram till att det är bra att vara transparent själv, för då tvingas man vara en bra förebild som visar att man är både bra och dålig människa, som alla är. Det viktiga är hur man löser saker och att det är viktigt att prata om känslor och hur man är mot varandra. Då måste man prata om sina egna känslor också, eftersom barn gör som man gör. Det räcker ju inte med att säga "HEY ni är killar, ni måste lära er förstå och respektera och prata om era känslor om ni ska bli bra män." Man måste ju visa sina egna känslor också och prata om dem. Många skulle iofs säkert tycka att jag är FÖR transparent. Jag pratar med dem om nästan allt. Om jag är osäker på något säger jag det, om jag är ledsen säger jag varför (på ett barnsätt typ), om jag ältar något i onödan säger jag det, om jag blir förbannad på någon pratar vi om det. Om jag gör misstag, tex igår när jag blev irriterad på något av barnen men kom på att jag egentligen bara är trött och har dåligt tålamod säger jag det, för jag är ganska säker på att sånt kommer göra det lättare för dem att erkänna misstag. Om föräldrar inte kan erkänna fel, VARFÖR skulle barnen. Drar väl gränsen någonstans där jag känner att de riskerar tänka på saker som barn inte ska behöva tänka på. Men går säkert över gränsen. 12. Sätta gränser vs. vara kompis är faktiskt lite komplicerat. Jag är rätt mycket kompis. Så att jag själv går över gränsen och driver situationen för långt så att det blir helt schizo att plötsligt säga STOPP. SOVDAGS. Och bli arg för att de inte vill borsta tänderna. Glad-arg-glad-arg. 13. Bara att du funderar på det här, att du kanske inte kommer vara perfekt, och att du tänker på att barnet kanske kommer tycka du är tråkig, gör att jag tänker att du kommer vara en supermamma. Du funderar ju på någon som inte ens finns:s känslor. Att du eventuellt kommer let hens känslor down. Du är redan hemma? KÖR! Eller inte. Jag är ju partisk, men att att få barn är ju bäst. 14. Det låter som rena rama guldet att skaffa barn med en TJEJ. Vad kan gå fel liksom.
