Vilken dag. Den började bra. Vi sålde äntligen lägenheten, till världens finaste iranska par. Jag och Linus reste i Iran när vi hade varit ihop i ett par veckor (det var där vi sa att vi älskar varandra första gången) och vi pratade massor om iranska städer och mat. Och kände att det var helt fel att vi inte fick bli deras grannar (ok, mest för maten). Sen hämtade vi barnen, och en av Sixtens bästa kompisar hade blivit hämtad med ambulans på förskolan. Allt gick bra men jag började så klart gråta direkt när jag hörde det från en pedagog. Det hade verkligen lika gärna kunnat vara Sixten (det var vildrelaterat). Hur mycket ska man klara av som mamma. Och sedan lastbilen. Jag går där hela tiden på Drottninggatan. Ofta vid den tiden, när jag ska hem och hämta barnen. Det hade alltså precis lika gärna kunnat vara jag. Och det går ju inte sluta tänka på alla som önskar att de hade kunnat säga att det hade lika gärna kunnat vara de. När jag lade barnen sa Harry "Mamma jag vill inte bli dödad av en lastbil". 💔😭💔😭 Lilla älskade Harry. Jag fattade inte ens att han hade hört. Jag kände mig liksom inte som mum of the year, hade inte tänkt på vad han snappade upp när jag och Linus kollade på nyheterna och pratade med varandra. Vi hade ett låååångt samtal (klockan är 23:30 och han somnade nyss, vilket iofs inte är ovanligt) om att den som körde lastbilen sitter i fängelset nu (????) och att han inte behöver vara orolig. Dessutom skyddar jag honom med mina superkrafter (???). Det var han nöjd med. (det var alltså inte Linus jag hade detta samtal med utan Harry).
