Jag och Sixten är hemma igen. Eller vi kom hem kl 1 på natten i lördags efter en 8 timmars tågresa. Och det kändes som en bra tidslängd att resa? Extrem skillnad på att åka den sträckan med sexåringar och tvååringar måste man ändå säga. När han var två år sprang han (och jag) exakt hela den resan. Genom hela tåget fram och tillbaka hela resan alla timmar. Folk i bistrovagnen sa typ hej igen, hej igen, hej igen, hej igen, hej igen åttahundra gånger. Nu satt han stilla på sin plats HELA TIDEN. Och ritade och läste och berättade saker. Vi hade inte ens med oss ipad. Det är ju så sjukt. Sex år är BÄSTA ÅLDERN. När slutar man förresten tycka att de är i bästa åldern? Man tänker ju alltid NU kan det inte bli bättre. Även när de är jobbiga eftersom genialitet löper parallellt med jobbighet. Jag har nog frågat det förut, men vid vilken ålder tar det typ slut? Mina föräldrar skulle ju liksom inte säga "Lisa alltså, just nu är hon i en så himla härlig ålder, det är nog faktiskt den bästa åldern hittills." När tänker man "Jahopp, nu blev det inte mer än så här". Det makes ju dock inte sense. Jag vill ju typ inte att Harry ska förändras överhuvudtaget och han är fyra. Förlåt för all positivitet och att jag inte har något jobbigt att säga om livet med barn nu. Det är faktiskt irriterande, jag förstår det, men barnen är så otroliga. Eller så är det för att jag sov 7,5 timmar i natt. Harry: JAG ÄR EN BLÅMES NU. En annan sak som är FÖR bra. VÅR när man bor i hus. Vi spelade liksom Fia med knuff i växthuset.
