I går var jag på ett lunchevent på Kappahl. Som vanligt pratade jag bebisar eftersom jag av någon anledning dras till folk som är bebissugna och gravida. Jag pratade med en tjej som rekommenderade starkt att jag ska skaffa mitt tredje barn i Danmark. Vi diskuterade olika metoder. 1. Inte säga något till Linus utan låtsas att det är hans. Kan dock bli problem när man ska intyga faderskapet. Kan eventuellt tillkomma fler problem. 2. Göra det öppet. Säga typ "Det här är min bebis och jag ska göra allt själv" (det gör man ju ändå heh). Hon jag pratade med sa att det blir ju som ett bonusbarn. Tillkommer eventuellt problem här också. Det positiva är att man får ta med sig hela barnet hela tiden vid eventuell skilsmässa. Det negativa är att det säkert ökar risken för skilsmässa. 3. Stoppa huvudet i sanden och förneka tills jag själv glömt vad som hänt. Kanske gå till en hypnotisör. Plötsligt kommer bebisen och jag är lika oförstående som Linus. Nekar till att jag legat med någon annan (vilket skulle vara sant och han vet att jag är dålig lögnare) och vem skulle tro att jag åkt till Danmark? Inte jag i alla fall. 4. Säga att jag vill ha ett till barn. Det var nog trots allt mer än ett år sedan jag nämnde det, jag tror att han tror att jag lagt den drömmen bakom mig. Det har liksom verkligen inte varit aktuellt om man säger så. Det är det fortfarande inte. Men drömma får man ju. Vilken metod tror ni på? Ni får ta hänsyn till eventuella etiska komplikationer och sånt, men framförallt, hur blir det troligast en bebis? Jag tror minst på nr. 4. Här är en klänning på Kappahleventet. FICK DEN! Älskar den! Godaste efterrätten jag ätit.
