Sixten sprang sitt första lopp i fredags. Han var så himla duktig. Han har taggat i flera månader, men blev lite besviken på att han inte vann. Trots att han tävlade mot barn som var ett år äldre. Den där vinnarskallegenen kommer INTE från mig. ELLER? Jag minns plötsligt, NU när jag skriver, att jag kräktes av nervositet innan NNP-stafetten i Östersund, när jag var typ 8 år. Har jag någon bloggläsare som sprang NNP-stafetten? Det är en av de viktigaste och vidrigaste sakerna jag utsatt mig för i livet. Det viktigaste i livet var att springa snabbast. Jag levde för de där stafetterna. Trodde på riktigt att jag skulle bli snabbast i världen. En annan extrem missuppfattning jag hade om mig själv var att jag var bra på matte. Jag kände att jag var tvungen att ha alla rätt på matteprov, typ när jag var 13. Jag hade ångest i veckor innan. Natten innan många prov sov jag ingenting. Och när jag säger ingenting, då menar jag ingenting. Var FÖR medveten om varje minut, hela natten. Hatade när rosa klockradion slog om till ny hel timme. Hoppades alltid hela :59-minuten att jag skulle hinna somna. Och när jag kom till skolan för att skriva provet mådde jag ju så klart skit. OCH ingen trodde på att jag inte sovit NÅGOT, för jag var ju barn och barn sover utan att märka det. (Lite som när man är vaken en HEL natt med en bebis och folk ba mmm.. gumman du sov nog mellan amningarna ändå......... 🙄... eh..... nej...... fuck you.......). Så NÖJD när jag till slut insåg att matte ändå inte är min grej. ELLER STAFETT! Det är amning och bebisomsorg som är min grej. Blev visst kontentan. Lite deppigt ändå.
