När jag och min bästis var elva år tyckte vi att vi var bäst i världen. Osannolikt perfekta. Coolast, roligast, smartast. Vi insåg att det MÅSTE vara något fel på oss, som inte märks nu. Vi kanske kommer dö i en naturkatastrof? Bli jätterynkiga 15-årsåldern? Eller förväxla socker med arsenik när vi bakar. Vi ville båda väldigt gärna ha barn, och kom fram till att det måste ju vara DET. Vi skulle inte kunna få barn i framtiden. När vi blev tonåringar fick vi finnar, dåligt självförtroende och var olyckligt kära vilket gjorde att rättviseteorin tappade relevans. Livet sög ju, så universum hade inte ett omedelbart behov av att späda ut lyckan med tragedi. Men tanken på att jag aldrig skulle få barn levde kvar. Och om jag hade turen att bli gravid, då skulle jag högst troligt få missfall. Jag läste på om missfallsstatistik långt innan jag ens funderade på att försöka få barn. Många år senare skrev Calle Schulman om att han och Anitha Schulman hade fått missfall. Jag tyckte att det var fantastiskt att de pratade om det som ingen annan pratade om, trots att det är så vanligt. Vem som helst får missfall. Kändisar får missfall. Jag mailade till Calle och tackade. Det slog mig att det lät som att jag själv hade fått en massa missfall men inte vågade säga det till honom, så jag skrev att en ”kompis” hade fått det. Så orutinerad ljugare, DET om något låter ju som att jag har fått tusen missfall. Något år senare var jag själv gravid. Jag var överlycklig, men tog så klart absolut inte ut något i förskott. I vecka 11 bokade jag ett ultraljud eftersom jag ville se att det fanns något där. Jag spydde och brösten spände, så innerst inne visste jag att jag skulle få se en räkliknande sak med pickande hjärta. Men jag ville veta säkert innan alla fick veta. Jag lade mig på den där britsen med engångspapper hos gynekologen som gjorde ett vaginalt ultraljud. Han tittade länge. Var han inte misstänkt tyst? Jag hoppades för mitt liv att han bara var inkompetent, men sedan visade han mig skärmen. Hjärtat pickade inte. Jag var förstörd. Jag hade ju börjat älska den där därinne och vårt kommande liv tillsammans. Vi berättade bara för familjen och vännerna. Jag förstod plötsligt varför vissa inte vill berätta för hela världen. I mitt fall handlade det om att jag var livrädd för att jinxa hela produktionen om jag tänkte för mycket på det, och om "alla" visste om att vi ”höll på skaffa barn”. Jag tänkte att jag i så fall skulle sätta press på mig själv så att jag fick någon psykosomatisk blockering i livmodern, som gjorde att typ äggen inte fäste. Jag hade läst om de där blockeringarna på jättevetenskapliga (not) nätforum. Det jag ville var att bli gravid snabbt igen. Inom nio månader. Jag ville nämligen kunna tänka att hade jag inte fått missfall så hade det varit omöjligt att JUST DET HÄR barnet hade kommit hit, och DET HÄR barnet är allt jag vill ha. Så att det skulle bli någon sorts mening med allt. Typ som när man råkar gå en omväg, och när man har kommit på att det är en omväg letar efter pengar på marken så att det ska bli värt omvägen (kanske bara jag). Samtidigt var jag livrädd att jag aldrig mer skulle bli gravid. Det här kanske varit min chans? Jag blev dock snabbt gravid igen och det finns inget i världen som jag är så tacksam för. Han som kom till oss är nu tre år. Och det blev exakt som jag hoppades. Missfallet krossade mitt hjärta, men hade det inte hänt hade inte Sixten kommit och han är det enda jag vill ha (och hans lillebror då). Det är till och med läskigt att tänka på hur nära det var att Sixten inte hade kommit. Jag fick gå en omväg men jag hittade miljarders triljarder upphöjt till oändligt. (Nu vet jag i och för sig inte hur bra den andra hade blivit, men..) Så förlåt Calle Schulman för att jag ljög, jag ville nog egentligen tacka å mitt eventuellframtida jags vägnar. Tack för att du gjorde att missfall inte kändes sjukt, utan vanligt och normalt. Jag fattade att allt kan bli perfekt även om allt går fel. Nu är i och för sig allt så perfekt att jag börjar tänka på den där rättviseteorin igen, men det får vi ta en annan gång. Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen MAMA. (Förra vintern någon gång. Jag skriver krönikor där varje månad, köp gärna tidningen!) Harry för övrigt två veckor gammal här och jag hade sovit två timmar den natten. Älskar smink.
